Så e d jul igen...Första gången någonsin är det en vit, solig jul i Karperö. Vädret är perfekt- runt noll, vindstilla och himlen är ljust blå medan solstrålar letar sig frambakom trädtopparna.

Det är fridfullt här på nåt sätt. Helt tyst, ingen spåra eller buss så långt örat hör. Jag blir alltid sentimental till julen och spenderar en hel massa tid på att fundera alldeles för mycket.

Jag kommer inte fram till nånting så ofta då jag vänder och vrider på saker i mitt eget huvud. Alltid finns det saker som irriterar, sådant som man skulle vilja att var annorlunda och onödiga stressmoment.

Ändå känner jag mig ganska lycklig just nu. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna lita på någon igen. Någonsin. Nu är jag dock överbevisad. Och fantastiskt, fantastiskt glad över det.

Eller vad nu det sen är att vara lycklig.  Mitt humör går upp och ner som en berg och dalbana. Men det är väl bara min personlighet som jag får försöka lära mig att leva med.

GOD JUL! :)

Någon hävde en dag ur sig att det gör en stressad att nån tycker mycket om en. Det blir en massa förväntningar och press på att vara fantastisk och man får ångest av att kanske inte uppfylla dem alla så som man tror att de borde uppfyllas.

Gör en stressad???!!! Hallå!? Vad blir jag själv då som tycker så mycket om nån?

Det är ju jag själv som blottar sig själv, tillåter nån annan mänska att påverka mig och tar risken att bete mig som en idiot alltid ibland (dock omedvetet) bara för att jag vet att han inte försvinner fast jag inte är perfekt. Tror jag. Ingenting är ju nånsin hugget i sten, men man kan inte hela tiden antingen fundera på misstag man gjort tidigare eller försöka se långt in i framtiden.

"..Sitä sanotaan
Mennyttä ei takaisin voi saada
Eikä tulevaa

Kannata jäädä oottamaan.."

Det är väl egentligen man själv som sätter en hel massa krav på sig. Som jag tidigare konstaterat är det jobbigaste för mig personligen att det finns en risk att göra nån besviken. Faktum är ju ändå att man aldrig kan undvika det i det långa loppet och det är nånting man måste lära sig att hantera..Lättare sagt än gjort.

Man kan aldrig på förhand veta om man kan uppfylla någons krav. Det är ju bara att utgå från sig själv; man har en massa förväntnigar, saker man ser som självklara och sådant man inte förstår.

Ingenting att göra åt alltså. Det viktigaste är ju ändå att man bryr sig. Då kan man också hantera besvikelse och vetskapen om att man orsakar sådan alltid ibland.

Åååååååååååååååångest!!!

Tiden går så galet, galet fort. Känns som om händelser för ett år sedan var i förra veckan.  Skall det verkligen gå så fort att tiden bara flyger iväg?

Måste stanna upp och fundera vad jag åstadkommit det senaste året:

Blivit färdig DI, fått nytt jobb, flyttat en gång själv och fyra gånger åt mina vänner, avslutat diplomarbetet..Okej då, helt bra saldo. Känns ändå som om jag inte alls hänger med.

Har alltid förhållit mig väldigt överlägset till mänskor som tror på och propagerar att förr eller senare kommer min egen cyniskhet att skratta åt sig själv och jag kommer att komma på mig själv head over hills helt out of the blue. Allt bullshit om prinsar på vita hästar och halva kungariket och hela prinsessan (och hennes issues på köpet) har, ända sedan jag var liten, känts väldigt främmande och precis som vad de är - fåniga sagor.

Man lär ju sig av sina misstag och tyvärr lär man sig bäst kantapään kautta, och mina erfarenheter har endast och enbart förstärkt min åsikt om att det är fullständigt idiotiskt att släppa in nån innanför muren av stål. Det enda som händer är att man blir besviken. Nej tack. "Man måste våga för att vinna"-sort of bullshit är sååå gammal grej. Spy-reflexer av mindre!

Måste dock medge att jag kanske, kanske; sakta med säkert  börjar inse att det är värt risken att gå sönder ändå. Fy fan vad det tar emot att erkänna!!

Men fantastiskt glad är jag i vilket fall som helst, oavsett om jag erkänner det ens för mig själv. Undrens tid är inte förbi.

Jahajaha...Första "riktiga" jobbet sen man blev färdig från skolan nu då.  Eller riktiga och riktiga, men det första som motsvarar min utbildning både till uppgifter och lönenivå så det är väl att vara nöjd. Men som väntat är man ju aldrig nöjd... Vuxenpoäng, anyone? Bostadslån, volvo och en liten liten pirathund är inte lång borta..

Visst, det är fantastiskt att jag lyckades få mitt drömjobb direkt (eller det som jag tror är mitt drömjobb) och att den enda dåliga sidan är att kontoret ligger i- just det- Esbo, men min vana trogen får jag ångest av att inte veta nånting. Vad går jobbet ut på, hurdana friheter kan man ta sig, vad förväntas av mig, vilka oskrivna regler finns det o jadajada.

Då jag 1730- fullständigt utpumpad- lämnar kontoret för en underbar 45 minuters bussväg hem (jag e inte bitter...) är jag (som väntat) superdeprimerad. Fick inte outlook att fungera, visste inte att free seating inte i praktiken är free seating och fattade mig inte på safeword-applikationen. END OF THE WORLD.

Well, dags att sätta saker i perspektiv igen och sluta längta tillbaka till 16timmars dagligt rutinjobb med alltför dålig ersättning. Intalar mig själv "det är INTE det du vill, du VILL ju jobba som wannabe konsult. VILL VILL VILL VILL". Om man upprepar nånting tillräckligt många gånger blir det en personlig sanning.

Sägs det.

Har du nånsin haft känslan att ingenting är nånsin tillräckligt? Att det inte är bra nog oavsett vilken ansträngning som krävdes? Att det inte går att spricka upp i tusen versioner av sig själv?

Att inte räcka till är nu officiellt en state of mind som jag absolut inte gillar. Spelar ingen roll om det gäller att fixa hundra saker samtidigt, att försöka finnas där för en kompis med kärleksbekymmer, att trösta nån som sökt in till medi för femte gången och inte kommit in eller om det helt enkelt handlar om att känna att man klarar av nånting. Lika frustrerande och nästintill deprimerande är det ändå. Kanske har det att göra med att bekräfta sig själv och att rättfärdiga sin position, kanske har det att göra med nånting så grundläggande som att acceptera faktum.

Att acceptera faktum har aldrig varit nånting som jag kan säga mig vara bra på. Alltid vill jag ändra på sådant som inte står i min makt istället för att försöka göra det bästa av de kort som jag blivit tilldelad. USCH! Varför kan jag inte bara acceptera att jag inte räcker till, att jag inte är precis som nån önskar eller kan leva upp till de förväntningar som ställs på mig?

Besvikelse är det jag har alldra svårast med. Då jag var liten undvek jag för allt jag kunde att mina föräldrar skulle bli besvikna på mig. Jag tog det som en hederssak att aldrig svika deras förtroende om jag fick det: jag passade min lillasyster alltid då jag fick ansvaret, jag rökte inte under "granin" i högstadiet och jag steg upp 6 på morgonen sommarlovsmorgnarna för att hinna städa åt och mata min häst innan jag ville kolla på nån dålig minns-int-vad-den-hette-spansk-relationssåpa som gick ut på att familjen skrek åt varandra, åt och hade mjäll.

Just för att det alltid varit så viktigt känns det även fantastiskt dåligt att någon sen är besviken på en fastän man gjort allt för att undvika det. Jag har fortfarande mycket svårt att hantera sådana situationer. Man måste ju helt enkelt bita ihop och inte börja tycka synd om sig själv- men tillfällen som jag tycker att varit orättvisa blir kvar på näthinnan och snurrar runt där tills jag börjar må illa. Att sen få bort dem därifrån är ungefär lika enkelt som att sudda ut minnen. Enda sättet är egentligen att försöka ta en objektiv och oladdad inställning och inte ta det så personligt, vilket oftast är enklare efter en tid. Frågan är hur länge man skall vänta. I vissa fall antagligen förevigt.

Varje slut är början på nånting nytt sägs det. Egentligen är alla breaking points både början och slut. Det beror bara på hur man vill ta det. Säger icke-cyniska-jävligt-positiva-mänskor-som-alltid-ser-det-bästa-i-allt ja (spyreflexer...).

Då man nu har sitt slut eller sitt början sku det ju vara väldigt enkelt om man alltid kunde börja från noll, puhtailta lakanoilta (en rolig modifikation av "puhtaalta pöydältä" som jag tycker beskriver situationen mycket bättre). Tyvärr går det sällan så bara, i allafall inte om man är en känslomänniska som är gör saker med passion. Istället har man med sig en massa crap som tynger i Friis-väskan så att de rosa handtagen nöts sönder. Vart ska man dumpa all skit som man samlat på sig? Varför finns det ingen issue-recycling brevid pappersinsamlingen?! I och för sig går det för grovavfall men ändå..

Alla har sina issues och sina skelett i garderoben, det är nånting som man bara måste acceptera. Men hur vet man när man måste göra något åt dem? Och hur slipper man dem for ever and ever? Kan det inte finnas en preskribationstid på jobbiga minnen, problem och trauman så att man skulle veta när de är borta. Det andra alternativet sku vara att aldrig göra nånting så att det känns. O fy fan vad det sku vara tråkigt!

Antar att det inte går att trolla bort issues, varken från sig själv eller från andra. De kommer alltid att finnas där, och dessutom kommer det alltid att komma nya. Egentligen är det ganska charmigt med issues- bara mänskor som känner en bra vet om dem och då man vet om nåns issues så vet man nånting som inte alla andra vet -ända tills de styr en eller ens tillvaro och blir kontrollerande och maktgalna. Och det får man bara inte låta dem bli. För om man låter sitt förflutna påverka det som man gör just nu på ett negativt sätt har det ju kontroll över en- not good.

Anyway, issues eller inte  -vill jag i allafall hellre ha issues och deala med dem och andras issues än att man skulle göra saker utan inlevelse. Då kan man lika gärna int göra nånting. 

Har officiellt komposterat en stor issue som faktiskt har kontrollerat mig de senaste åren förra veckan. och DET känns bra. J.J - issues 1-0. :) 

Då jag var 6 år ville jag ha en häst. En fin liten häst som jag kunde spendera all min vakna tid med. Jag ville också att mina föräldrar sku bo på landet så att jag kunde ha min fina lilla häst hemma på gården. Jag ville också gifta mig med en dork från mitt dagis (som jag btw inte vet vad som hände med efter högstadiet..). Jag ritade teckningar med hjärtan då vi stod i kyrkan och lovade varandra evig hålla handen.

I högstadiet ville jag plötsligt sedan helt andra saker. Jag ville ha 10 i engelska (som alltid varit och förblir mitt sämsta ämne). Jag ville också ha flera pojkkompisar. Roliga, charmiga men okrävande busiga pojkar att bara chilla med istället för jobbiga pojkar som vill vara tillsammans. Dessutom ville jag ha mera ass och inte en som rymdes i Levi's 501:or storlek 25/32 (I know, VEEERY stupid....). Ifs vägde jag runt 35 kg och var 170 cm lång och varje gång jag skulle gå till hälsovårdaren på hälsokontroll försökte jag gå upp i vikt så hon int sku klaga på hur smal jag var.

Vid 22 hade jag plötsligt allt som jag hittils velat ha - förutom just den där looserkillen som gick på mitt dagis (vilket var väldigt tur för mig!!). Tre fina hästar som enkelt skulle ta upp 24 timmar av dygnet, mina föräldrar hade nyss flyttat ut till Karperö, E i engelska skrivningarna (slår en 10:a i högstadiet), en stor brokig mängd av ovärdeliga pojkkompisar och betydligt mera vikt (och ass...). Men man är ju aldrig nöjd. Vartefter man får som man vill, vill man sedan något annat. Det är ganska logiskt egentligen, för om man inte skulle "gå vidare" och utvecklas i sina drömmar sku det ju vara ganska tråkigt. Men nångång måste man väl bara vara nöjd och inte hela tiden sträva efter något man inte kan få.

"It's not having what you want, it's wanting what you have..", sägs det. Bullshit- säger jag. Det är klart att man ska vilja ha det bästa. Om man int själv tror sig kunna få det kommer int nån annan o tro det heller. Dessutom måste man sätta ett högt pris på sin self-worth. Man måste inse att man är värd precis the whole package och verkligen inte nöja sig med nånting ditåt som skulle vara enkelt och tacksamt.

Jag vill i alla fall int ha nånting alls i sådana fall.

Fy fan...Gick till en R-kiosk( JAAAA jag veet att det e töntigt o säga R-kiosk) för att fixa mitt spårakort o vid kassan stod en liten flicka på kanske 8 år med sin mamma. Hon stod och funderade på vilken glass hon sku välja. Tänkt om man sku ha såna problem! Jag vill bara vara liten, utan ansvar över mina egna beslut och där mitt största problem är om jag skall leka häst eller bollen e hemma.

Hann int ens bli bitter på flickan- och så öppnar hon munnen: "Äiti, mä mietin vielä jos tuo täti menee ennen mua.". Excuse me WHAT???!!!!Jag tittar mig omkring för att försöka hitta nån 70+ tant med en Ässälott, men nada. "TÄTI"??När i helvete  blev jag en tant?! När blev jag vuxen och är det en irreversibel funktion??!!

Plötsligt ska man ha sin universitetsutbildning i handen på ett dumt papper, ett 60-h-i-veckan-minst-jobb-som-är-jävligt-bra-betalt, bostadslån och femårsplaner noggrannare än Stalin. NO THANKS.

Kan helt enkelt inte kommunicera (ett överexploaterat modeord förrsten) med mig själv alls om detdär. Från början lär vi oss att prata, vi lär oss fler och fler ord för att kunna uttrycka oss själva. Det ironiska är, att ju fler ord vi lär oss och ju mer vi pratar, desto svårare är det att veta vad man ska säga. Det går inte längre att vara så rakt på sak som i sandlådan på dagis: "ska vi bygga sandslott?". Istället ska man leka sin egen Dr Phil och fundera vad man egentligen kan säga. Allt ska överanalyseras och benas sönder till partiklar.

Det allra svåraste är väl att verkligen kunna uttrycka sig så som det känns. Well, vissa är födda men en språklig och spelögig begåvning, andra inte. Men nog e fans svårt ändå, att verkligen få fram nånting då det sku behövas fast man annars pratar 110km/h på 40-område. Det sku vara så mycket enklare om folk kunde sluta med verbala power struggles som reflekterar deras situation och istället tala om saker med sina riktiga namn. Hur många gånger har man inte missförstått nån annan för att man själv har komponerat ihop nånting i sitt huvud. Nästa gång ska jag fan fråga "vad menar du?" istället för att säga "mmm" och ännu en vecka senare fundera vad fan det där sku betyda.

"Ska vi bygga sandslott?" sku faktiskt vid närmare eftertanke kanske kunna fungera idag. Det är nästan lite originellt. Istället för att leka med varandra leker alla med ord för att det tycks vara viktigt att ha ett mentalt övertag-  eller att tro att man har det. Vi leker helt enkelt hellre med andras känslor än med våra egna. Då slipper man ta det där jävla ansvaret.

Ge mig en glass. Men fråga inte vilken, ge bara en.

Se förresten "Sooloilua". Bästa finska filmen på länge.