"The most radical thing to do, is to love someone that loves you..." konstaterar The Ark med eftertanke. Åsnebryggornas åsnebrygga får mig osökt att tänka på vad som är det VÄRSTA som kan hända, istället för det mest radikala (pessimist?jag?).

Jag behöver ingen betänketid då jag ska svara på den frågan. Jag har för en gångs skull ett entydigt svar (once in a lifetime experience, tag vara på det!).

Det värsta som finns är att se sin värsta mardröm gå i uppfyllelse utan att kunna göra ett enda dugg.

De allra flesta människor är nån gång så fly förbannade, otroligt besvikna eller frustrerade att de önskar motparten i det känslomässiga kriget åt helvete och sju års olycka. Jag kommer ändå aldrig att önska ens min värsta fiende det som är min största skräck. För det önskar jag inte åt nån. NÅGONSIN.

Livet tar snabba vändningar och en liten detalj kan påverka den stora helheten och långsamt eller snabbt, tydligt eller smygande (som nån som är lönnfet, man märker det inte vid en snabb titt, men då man tittar djupare märker man att det varit så länge) förvandla en till en liten hjälplös unge. Den känslan är hemsk.

Att se och uppleva hur nånting bara händer, oavsett hur mycket man vill påverka eller hjälpa till, finns det ingenting man kan göra. Och vad kan vara värre än det. Saker som är utom vår kontroll, de är skrämmande. De är hemska. De gör en tokig.

Man önskar att man kunde stoppa tiden genom att önska det mer än allting annat, som Hiro i Heroes då han ser Sylar peka på någons tinning för att skära upp huvudet på personen. Skillnaden är att man inte är nån Hero. Istället står man där hjälplös och känner hur livet passerar revy för ens ögon: vad ledde till det här, finns det något jag kunde ha gjort annorlunda, varför var jag inte där i rätt tillfälle.....Man faller in i nån sorts självömkan för att inte behöva vara på plats, vara medveten om vad som händer.

Alla mänskor hanterar sina värsta mardrömmar på olika sätt. Då jag var liten tittade jag på ett program som hette "Rädda Joppe, död eller levande". Det handlade om ett gosedjur som alltid var på rymmen från sin ägare (är det månne därför jag fortfarande kallas Joppe av en av mina bästa vänner?). Om Joppe inte föll ur väskan, råkade en vindpust ta tag i honom eller så glömdes han nånstans. Joppes ägare letade förtvivlat efter honom i avsnitt efter avsnitt. Speciellt bra kommer jag ihåg ett avsnitt, där Joppe hade fallit i en stor sopcontainer. Då ägaren äntligen förstod var Joppe var, var han redan påväg till soptippen och mot förstörelse och död. Jag satt stel av skräck tillsammans med min syster Morgon och tittade med fasa på då sopbilen skjälpte ur sin last. Tur att dagens barnprogram bara handlar om att skjuta ner sina fiender, man fick ju trauman på 90talet...

För att återgå till mardrömmarna- de som verkligen faller in i verkligheten-måste man bearbeta dem. Annars går det som för hjältarna i Heroes, som blir fångatagna i sin egen mardröm. Man måste hitta ett sätt ut ur den. Det kallas att komma över nånting. "Get over it!"

Vissa saker kommer att påverka en förevigt, man glömmer dem aldrig. Det värsta är om det inte går att lära sig av dem, om de är bortom all kontroll. Då måste man bara hitta ett sätt att leva med det som har hänt. Att gå vidare. Och komma ihåg att minnen inte har någon preskribationstid.

Hur gick det då för Joppe? Han blev räddad i sista stund- precis som mina allt, mina älskade hästar i förrgår. Kom undan med blott förskräckelsen och några ytliga skråmor.

Jag hatar att känna mig hjälplös. Därför har jag lärt mig saker som att fickparkera en Nissan Patrol utan att vända på huvudet, att byta däck på en hästtrailer och att tapetsera. För att inte behöva känna mig hjälplös.

Men att se någon dö- det har jag ännu inte lärt mig. Och knappast kommer jag nånsin att komma över det eller lära mig göra det heller.  Alla kan man inte rädda. Tyvärr.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så e d jul igen...Första gången någonsin är det en vit, solig jul i Karperö. Vädret är perfekt- runt noll, vindstilla och himlen är ljust blå medan solstrålar letar sig frambakom trädtopparna.   Det är fridfullt här på nåt sätt. Helt tyst, ingen spår...

Någon hävde en dag ur sig att det gör en stressad att nån tycker mycket om en. Det blir en massa förväntningar och press på att vara fantastisk och man får ångest av att kanske inte uppfylla dem alla så som man tror att de borde uppfyllas. Gör en str...

Åååååååååååååååångest!!! Tiden går så galet, galet fort. Känns som om händelser för ett år sedan var i förra veckan.  Skall det verkligen gå så fort att tiden bara flyger iväg? Måste stanna upp och fundera vad jag åstadkommit det senaste året:   Bliv...

Jahajaha...Första "riktiga" jobbet sen man blev färdig från skolan nu då.  Eller riktiga och riktiga, men det första som motsvarar min utbildning både till uppgifter och lönenivå så det är väl att vara nöjd. Men som väntat är man ju aldrig nöjd... Vu...

Har du nånsin haft känslan att ingenting är nånsin tillräckligt? Att det inte är bra nog oavsett vilken ansträngning som krävdes? Att det inte går att spricka upp i tusen versioner av sig själv?   Att inte räcka till är nu officiellt en state of mind...