För tillfället försöker jag förstå hur det f-n kan vara möjligt att gå vilse i Tölö???!!! Skulle det inte gälla nån annan än allas vår JennaJ. skulle jag nog inte tro att det kan vara sant.

Men - some things never change...

Redan i lågstadiet då vi skulle orientera skötte jag det jag var bra på - nämligen att vara moraliskt stöd, fundera på om det där diket är för brett för att gena över med ett mindre graciöst hopp eller förbanna att jag inte tänkte på att köpa ett par joggingskor som är myr-resistenta -

medan mitt par skötte bisaker såsom kartläsandet. Självinsikt i unga år, vill säga!

Kan varken skylla på vinet (drack bara ett glas), tröttheten (man blev ganska jäkligt vaken då man plötsligt märker sig gå förbi en hektar begravningsplan och en kufisk uggla(precis, en UGGLA i Helsingfors!) ho-hoar nånstans ovanför gravarnas tystnad. Inte gör det saken precis bättre att jag plötsligt ser en skylt: "Hangö" och pil till höger. Trevligt. Jag som bara ville gå hem, sträcka ca 700 meter...

Istället blev det en runda nästan till Hangö, skräckupplevelse á la Thriller-videon (såg redan framför mig hur gravarna öppnades och en arm gräver sig upp ur marken...brrrr) och ett nytt hundrametersrekord i rusning-med-klackar-och-helvetiskt-stor-handväska i jakten på en spårvagn som plötsligt rörde sig med ljusets hastighet. Vad är det med kollektiva trafikmedel anyway- alltid då man väntar kommer de inte, alltid då man har panik kommer de för tidigt och annars har de en tendens att gå åt fel håll. Hata hata.

Efter många om och men är jag tillbaka på Manskun31 i mitt slott (närmare bestämt i min myshörna under loftet) och undrar varför varför varför jag har ett så non-existent lokalsinne.

3 minuter senare har jag ett svar på denna existentiella fråga -

man kan ju inte ha allt...

-J.J