Vad är det egentligen som gör en person till den person den är? Och nu menar jag inte på ett existentiellt eller fysiskt plan. Utan liksom på ett personligt plan. Vilken smart fråga igen. Totalt retorisk, åtminstone för mig själv. Det måste vara en kombination av ytan, självförtroendet och det konstiga som finns där nånstans som kallas personlighet..

Alla har en yta – som hos vissa är mer polerad än hos andra. Och tur är väl det, alla kan inte vara likadana. ”Insidan är det som räknas” har jag fått höra redan då jag var elva år, hade tandställning och var anemiskt smal som en pinne totalt utan ass och helt albino som aldrig hade sett en mascara i mitt liv utom på TV. Eller knappast ens på TV. Back then, då  tänkte jag alltid mordiska tankar då någon idiot med mera livserfarenhet slängde ur sig att det är insidan som räknas. ”Ingen bryr sig i nåt annat än min hemska tandställning!!”.  Nu, 14 år senare, tycker jag bara att det är jeesustelua att påstå nåt sånt.

Klart att det är viktigt vem man är på insidan. Men herregud, den insidan är inte något som randomly finns tillgänglig för vem som helst. I alla fall inte i mitt fall. Kalla ytan vad som helst, ; ett skal, ett sätt o skydda sig själv eller vafan. Men den är min och jag behöver den – och framför allt är det jag som bestämmer om den. Den är viktig!  Dessutom visar skalet en hel del av en själv, åtminstone om man lever i den delen av världen som kan läsa det här.  Det visar hur man ser på sig själv,  hur man vill att andra ska se på en eller kanske vem man vill vara (eller skulle vilja vara...).  Anyway är det helt bullshit att det inte skulle ha nån betydelse.

Har dock en tendens att bädda in mig själv och min personlighet väldigt långt ner under det där skalet (call it what you like..). Måste väl erkänna att det i någon mån ändå sist och slutligen är ett sätt att klara av sig själv, och liksom ett skydd mot inre battles som alla går med sig själva. Jag tror inte på att någon människa sku vara helt kall och inte ha några känslor. Visst, det finns människor som beter sig som om de sku vara det (takes one to know one) och det finns människor som säkert även själva tror att de är det. Men jag tror de har helt fel. Ifall man skulle vara helt känslokall sku man inte ens vara kall. Då sku man vara helt tom. Man sku inte ha nånting. Så fastän man ibland nästan tror på det själv är det helt dumt och försöka inbilla sig själv att det är så. I och för sig kan det hjälpa helt otroligt. Om standardvärdet är ett rakt streck förväntar man sig inte heller nånting vilket i sin tur betyder att man inte behöver deala med negativa känslor. Great logic!!

Det kanske märkligaste av allt är att det kommer fram för en själv på konstiga sätt vad som finns där deep down under.  Redan det att man reagerar tyder ju på att det inte kan vara helt nothing eller nobody. Men att erkänna det för sig själv är svårare än att erkänna det för nån annan. Det betyder absolut inte att det skulle måsta vara något större än livet eller sönderanalyserat. Det behöver inte vara helt sjukt himlastormande känslor.  Men om det för fan betyder att det gör en vardagskväll så mycket roligare, den superjobbiga arbetsdagen lite mer spännande eller  söndagen mindre långtråkig- varför måste man vara för cool för att erkänna det (läs: för cool för sitt eget jävla bästa)? Kan man inte bara låta sig tycka det ger en nånting utan o definiera det, cut the bullshit att man inte bryr sig alls och för en gångs skull bara bli glad av det - så att det märks!?

Booooring!

Sitter på möte i världens tråkigaste konferensrum. Tittar på powerpointen med skitful corporate background (vi-måste-stärka-vårt-brand-genom-att-konstant-hjärntvätta-er-med-att-indrivning-är-viktigt-och-vi-mår-bättre-om-budgeten-finns-på-logopowerpoint),men egentligen ser jag inte vad där står. Tusentals siffror. Miljoner olika kolumner. En hel massa crap. Chefens röst ekar nånstans långt borta: ”viranomaiskuluja on pienennettävä huomattavasti joka blablablaa...”.

Wait a sec! VAD sa hon just? Snabbspolar tillbaka till verkligheten. ”Tiedän kuinka paljon teitä kiinnostaa nähdä nämä luvut tuossa”. PAUS. Hon menar alltså, att fastän hon meddelar oss att det inte är värt det, skall vi ändå sitta o se intresserade (NOOOOT) ut samtidigt som alla nickar i takt- men egentligen sitter alla och tänker oseriösa tankar. Det är alltså meningen att vi ska ge henne intresse för något hon egentligen vet att inte är värt det. Eller försöker hon urskulda sig av den enkla anledningen att hon själv tycker d helt skittråkigt..

Well, mina tankar var också nån helt annan stans än i år 2008 års budget. Men bara för att hon försöker få en bättre feelis genom att försöka säga nånting hon int egentligen menar tänker jag inte JAG får bättre feelis av det.  Visst, lagen om det sociala spelögat paragraf 1 säger att man inte alltid ska säga vad man tycker. Och det behöver, bör och ska man absolut inte heller! Men hur jävla smart är det att sitta o prata om utmätningskostnader i 35 minuter men samtidigt act like det är det mest tråkiga som vi bara MÅSTE genomföra. Hur stor motivation finns det kvar då? Inte mycket. Nåns nikkis tar över så det blir en obligatorisk paus. Tur.

Sneglar på min telefon i handväskan- 3 missade samtal och 2 meddelanden. Alltid då man inte är anträffbar!!!Så jävla typiskt. Kommunikation. Hur jävla svårt kan d va o kommunicera? (bara en retorisk fråga...). Sen tekstare uppfanns sku man ju tro att det sku va betydligt enklare. Vad tekstaren int förstod då den beslöt att bli det vanligaste sättet att kommunicera var att den inte gör det alls enklare- utan way more complicated. Mänskor är så jävla dumma.

Problemet är väl just det att hela samhället e uppbyggt på att man ska ljuga så smart som möjligt. För sig själv (oh yes I CAN DO IT), för sin arbetsgivare (vem fan tror sig vara världsbäst på nånting man int ens vet vad det är?), för sin bästis (nej, det gör inget att du inte hinner spendera q-time med mig) eller för sin date (jo, gillar att du klippte dig) eller för helt vem som helst. Ok, man slipper hard feelings men är det sen värt det in the long run? Har en kompis som alltid säger det hon- efter eftertanke- tycker, inte det man VILL höra. Det kan visserligen störa vissa mänskor, men eftersom hon aldrig är otaktisk resulterar det istället i att man verkligen värderar hennes åsikt.

Tyvärr är det inte alltid så enkelt. Allra svårast är det då man försöker ljuga så smart som möjligt- för sig själv. Ibland går det bättre, ibland sämre. Enkelt är det ju om man för över sin ångest på nån annan. O bara påstår för sig själv att såhär är det. Punkt. Hur ska man då veta när man ljuger för sig själv? Kanske i det skedet som man måste verifiera det för sig själv (eller för nån annan). Kommunikation. Stort K. Med sig själv. Den största utmaningen ligger väl i att kommunicera med sig själv och förstå varför man reagerar som man gör. Och att sedan inte fundera på det.  Att sluta fundera på en massa onödigt. Att sluta stressa. Att sluta försöka psykologisera allt. Att inte försöka hitta en djupare mening i allting- för wake up, allting har inte det. It’s just life.

Och vad är enklare- och samtidigt mer komplicerat- än det?!

08.35 Min kära telefon väcker mig. Normalt är min första tanke ”INTE ÄN!!!” samtidigt som jag ibland kväver en djup suck, ibland suckar högt (beroende på ifall nån lyssnar eller inte, om nån inte lyssnar är det ju lika bra att sucka i tysthet.).Idag känns det  inte som vanligt. Det känns bara som om jag ångrar något samtidigt som jag inte gör det. Kanske det är det här som kallas ångest?!

Som jag konstaterat många gånger förut, är den värsta känslan då man inte kan påverka. Kanske är det den som gör sig påmind igen. Man kan påverka sig själv, sina val och till och med sina känslor till en del, men då det kommer till andra människor och vad som händer med dem finns det inte mycket man kan göra. Man måste bara acceptera att man är hjälplös. Fy fan. Hela ordet ger mig ångest (även om jag inte kan definiera ångest heller). Jag är för fan inte hjälplös! Jag vill inte definiera nånting!  Jag vill inte ha ångest!

08.40 ringer det igen – måste fan ändra om Snooze-intervallet till minst 15 minuter istället för fem.  Min hjärna tycks tydligen fortfarande befinna sig i sleep-mode. Fortfarande infinner sig inte den normala morgonhäxan Jonna, utan istället verkar det som om något verkligen händer i det där diffusa känslo-området som jag allt som oftast stänger av. FAN. Jag svär inombords fjärde gången och jag har ändå varit vaken bara i 5 minuter, och den tiden kan dessutom inte räknas eftersom den är officiell snooze-tid. Så i princip svär jag i sömnen. Get some help!!

08.44 stänger jag av min telefon för att slippa höra det där irriterade ljudet en enda gång till. Kan int akkun dö då det skulle behövas istället för att alltid dö då jag ska tala med Meli? Tydligen int. Sträcker mig efter datorn, som i princip är min enda materiella tillgång efter alla-vet-vad-som-hände-med-den-rosa-resväskan. Helt utan att tänka på det väljer jag James Blunt’s Tears and Rain och sätter mig på golvet. Det är kallt. Funderar ifall jag borde dra ner täcket på golvet också. Jag är trots allt inte ensam och med största sannolikhet kommer någon inom loppet av 15 minuter att komma instövlande på jakt efter parfym, en halsduk som jag lånade igår eller bara ett ”oh yes, hon har ÄNNU sämre morgonhumör än jag”.  Besluter dock att skita i täcket. Eller egentligen gör jag aldrig nåt beslut, jag bara försöker förneka att jag måste ta ett beslut. ”It’s just tears and rain.” Fuck it is. Men snö istället.

Det är konstigt hur tiden kan kännas som om den stannar bara för att någon säger något man inte vill höra. Även om man vet att informationen är oundviklig och man vet att den är ett faktum. Det enda jag vet är att det är patetiskt att inte låta sig själv sörja först, för att sedan gå vidare.  Men vad hjälper det att veta att det är patetiskt, ifall man ändå är så patetisk att man ändå inte låter sig göra det.  Det känns som för ett år sedan, men som om jag sitter o tittar på mig själv utifrån. Som om jag tittar på en film om mig själv den 6 Januari 2007. Det har herregud gått ett år och det känns som om tiden stått stilla. Men ändå inte. Jag kommer för evigt ihåg det telefonsamtalet. ”Det e över nu”.

För mig är det fortfarande långt ifrån över. Jag saknar min mommo minst lika mycket idag som i det ögonblicket det var över. Tyvärr finns det inget jag kan göra. Jag måste bara leva med det. Det som gör hennes liv så meningsfullt är ju egentligen just det, att fastän hon varit borta ett år saknar jag henne lika mycket.

Nu byter datorn till Goo Goo Dolls Iris. Jag ångrar inget, inte ens det att jag inte kunde förmå mig att åka till sjukhuset och verkligen inse det faktum att hon inte skulle komma tillbaka. Jag bara önskar jag hade en extra minut. ”I just want you to know who I am”.