08.35 Min kära telefon väcker mig. Normalt är min första tanke ”INTE ÄN!!!” samtidigt som jag ibland kväver en djup suck, ibland suckar högt (beroende på ifall nån lyssnar eller inte, om nån inte lyssnar är det ju lika bra att sucka i tysthet.).Idag känns det  inte som vanligt. Det känns bara som om jag ångrar något samtidigt som jag inte gör det. Kanske det är det här som kallas ångest?!

Som jag konstaterat många gånger förut, är den värsta känslan då man inte kan påverka. Kanske är det den som gör sig påmind igen. Man kan påverka sig själv, sina val och till och med sina känslor till en del, men då det kommer till andra människor och vad som händer med dem finns det inte mycket man kan göra. Man måste bara acceptera att man är hjälplös. Fy fan. Hela ordet ger mig ångest (även om jag inte kan definiera ångest heller). Jag är för fan inte hjälplös! Jag vill inte definiera nånting!  Jag vill inte ha ångest!

08.40 ringer det igen – måste fan ändra om Snooze-intervallet till minst 15 minuter istället för fem.  Min hjärna tycks tydligen fortfarande befinna sig i sleep-mode. Fortfarande infinner sig inte den normala morgonhäxan Jonna, utan istället verkar det som om något verkligen händer i det där diffusa känslo-området som jag allt som oftast stänger av. FAN. Jag svär inombords fjärde gången och jag har ändå varit vaken bara i 5 minuter, och den tiden kan dessutom inte räknas eftersom den är officiell snooze-tid. Så i princip svär jag i sömnen. Get some help!!

08.44 stänger jag av min telefon för att slippa höra det där irriterade ljudet en enda gång till. Kan int akkun dö då det skulle behövas istället för att alltid dö då jag ska tala med Meli? Tydligen int. Sträcker mig efter datorn, som i princip är min enda materiella tillgång efter alla-vet-vad-som-hände-med-den-rosa-resväskan. Helt utan att tänka på det väljer jag James Blunt’s Tears and Rain och sätter mig på golvet. Det är kallt. Funderar ifall jag borde dra ner täcket på golvet också. Jag är trots allt inte ensam och med största sannolikhet kommer någon inom loppet av 15 minuter att komma instövlande på jakt efter parfym, en halsduk som jag lånade igår eller bara ett ”oh yes, hon har ÄNNU sämre morgonhumör än jag”.  Besluter dock att skita i täcket. Eller egentligen gör jag aldrig nåt beslut, jag bara försöker förneka att jag måste ta ett beslut. ”It’s just tears and rain.” Fuck it is. Men snö istället.

Det är konstigt hur tiden kan kännas som om den stannar bara för att någon säger något man inte vill höra. Även om man vet att informationen är oundviklig och man vet att den är ett faktum. Det enda jag vet är att det är patetiskt att inte låta sig själv sörja först, för att sedan gå vidare.  Men vad hjälper det att veta att det är patetiskt, ifall man ändå är så patetisk att man ändå inte låter sig göra det.  Det känns som för ett år sedan, men som om jag sitter o tittar på mig själv utifrån. Som om jag tittar på en film om mig själv den 6 Januari 2007. Det har herregud gått ett år och det känns som om tiden stått stilla. Men ändå inte. Jag kommer för evigt ihåg det telefonsamtalet. ”Det e över nu”.

För mig är det fortfarande långt ifrån över. Jag saknar min mommo minst lika mycket idag som i det ögonblicket det var över. Tyvärr finns det inget jag kan göra. Jag måste bara leva med det. Det som gör hennes liv så meningsfullt är ju egentligen just det, att fastän hon varit borta ett år saknar jag henne lika mycket.

Nu byter datorn till Goo Goo Dolls Iris. Jag ångrar inget, inte ens det att jag inte kunde förmå mig att åka till sjukhuset och verkligen inse det faktum att hon inte skulle komma tillbaka. Jag bara önskar jag hade en extra minut. ”I just want you to know who I am”.