Booooring!

Sitter på möte i världens tråkigaste konferensrum. Tittar på powerpointen med skitful corporate background (vi-måste-stärka-vårt-brand-genom-att-konstant-hjärntvätta-er-med-att-indrivning-är-viktigt-och-vi-mår-bättre-om-budgeten-finns-på-logopowerpoint),men egentligen ser jag inte vad där står. Tusentals siffror. Miljoner olika kolumner. En hel massa crap. Chefens röst ekar nånstans långt borta: ”viranomaiskuluja on pienennettävä huomattavasti joka blablablaa...”.

Wait a sec! VAD sa hon just? Snabbspolar tillbaka till verkligheten. ”Tiedän kuinka paljon teitä kiinnostaa nähdä nämä luvut tuossa”. PAUS. Hon menar alltså, att fastän hon meddelar oss att det inte är värt det, skall vi ändå sitta o se intresserade (NOOOOT) ut samtidigt som alla nickar i takt- men egentligen sitter alla och tänker oseriösa tankar. Det är alltså meningen att vi ska ge henne intresse för något hon egentligen vet att inte är värt det. Eller försöker hon urskulda sig av den enkla anledningen att hon själv tycker d helt skittråkigt..

Well, mina tankar var också nån helt annan stans än i år 2008 års budget. Men bara för att hon försöker få en bättre feelis genom att försöka säga nånting hon int egentligen menar tänker jag inte JAG får bättre feelis av det.  Visst, lagen om det sociala spelögat paragraf 1 säger att man inte alltid ska säga vad man tycker. Och det behöver, bör och ska man absolut inte heller! Men hur jävla smart är det att sitta o prata om utmätningskostnader i 35 minuter men samtidigt act like det är det mest tråkiga som vi bara MÅSTE genomföra. Hur stor motivation finns det kvar då? Inte mycket. Nåns nikkis tar över så det blir en obligatorisk paus. Tur.

Sneglar på min telefon i handväskan- 3 missade samtal och 2 meddelanden. Alltid då man inte är anträffbar!!!Så jävla typiskt. Kommunikation. Hur jävla svårt kan d va o kommunicera? (bara en retorisk fråga...). Sen tekstare uppfanns sku man ju tro att det sku va betydligt enklare. Vad tekstaren int förstod då den beslöt att bli det vanligaste sättet att kommunicera var att den inte gör det alls enklare- utan way more complicated. Mänskor är så jävla dumma.

Problemet är väl just det att hela samhället e uppbyggt på att man ska ljuga så smart som möjligt. För sig själv (oh yes I CAN DO IT), för sin arbetsgivare (vem fan tror sig vara världsbäst på nånting man int ens vet vad det är?), för sin bästis (nej, det gör inget att du inte hinner spendera q-time med mig) eller för sin date (jo, gillar att du klippte dig) eller för helt vem som helst. Ok, man slipper hard feelings men är det sen värt det in the long run? Har en kompis som alltid säger det hon- efter eftertanke- tycker, inte det man VILL höra. Det kan visserligen störa vissa mänskor, men eftersom hon aldrig är otaktisk resulterar det istället i att man verkligen värderar hennes åsikt.

Tyvärr är det inte alltid så enkelt. Allra svårast är det då man försöker ljuga så smart som möjligt- för sig själv. Ibland går det bättre, ibland sämre. Enkelt är det ju om man för över sin ångest på nån annan. O bara påstår för sig själv att såhär är det. Punkt. Hur ska man då veta när man ljuger för sig själv? Kanske i det skedet som man måste verifiera det för sig själv (eller för nån annan). Kommunikation. Stort K. Med sig själv. Den största utmaningen ligger väl i att kommunicera med sig själv och förstå varför man reagerar som man gör. Och att sedan inte fundera på det.  Att sluta fundera på en massa onödigt. Att sluta stressa. Att sluta försöka psykologisera allt. Att inte försöka hitta en djupare mening i allting- för wake up, allting har inte det. It’s just life.

Och vad är enklare- och samtidigt mer komplicerat- än det?!