Vad är det egentligen som gör en person till den person den är? Och nu menar jag inte på ett existentiellt eller fysiskt plan. Utan liksom på ett personligt plan. Vilken smart fråga igen. Totalt retorisk, åtminstone för mig själv. Det måste vara en kombination av ytan, självförtroendet och det konstiga som finns där nånstans som kallas personlighet..

Alla har en yta – som hos vissa är mer polerad än hos andra. Och tur är väl det, alla kan inte vara likadana. ”Insidan är det som räknas” har jag fått höra redan då jag var elva år, hade tandställning och var anemiskt smal som en pinne totalt utan ass och helt albino som aldrig hade sett en mascara i mitt liv utom på TV. Eller knappast ens på TV. Back then, då  tänkte jag alltid mordiska tankar då någon idiot med mera livserfarenhet slängde ur sig att det är insidan som räknas. ”Ingen bryr sig i nåt annat än min hemska tandställning!!”.  Nu, 14 år senare, tycker jag bara att det är jeesustelua att påstå nåt sånt.

Klart att det är viktigt vem man är på insidan. Men herregud, den insidan är inte något som randomly finns tillgänglig för vem som helst. I alla fall inte i mitt fall. Kalla ytan vad som helst, ; ett skal, ett sätt o skydda sig själv eller vafan. Men den är min och jag behöver den – och framför allt är det jag som bestämmer om den. Den är viktig!  Dessutom visar skalet en hel del av en själv, åtminstone om man lever i den delen av världen som kan läsa det här.  Det visar hur man ser på sig själv,  hur man vill att andra ska se på en eller kanske vem man vill vara (eller skulle vilja vara...).  Anyway är det helt bullshit att det inte skulle ha nån betydelse.

Har dock en tendens att bädda in mig själv och min personlighet väldigt långt ner under det där skalet (call it what you like..). Måste väl erkänna att det i någon mån ändå sist och slutligen är ett sätt att klara av sig själv, och liksom ett skydd mot inre battles som alla går med sig själva. Jag tror inte på att någon människa sku vara helt kall och inte ha några känslor. Visst, det finns människor som beter sig som om de sku vara det (takes one to know one) och det finns människor som säkert även själva tror att de är det. Men jag tror de har helt fel. Ifall man skulle vara helt känslokall sku man inte ens vara kall. Då sku man vara helt tom. Man sku inte ha nånting. Så fastän man ibland nästan tror på det själv är det helt dumt och försöka inbilla sig själv att det är så. I och för sig kan det hjälpa helt otroligt. Om standardvärdet är ett rakt streck förväntar man sig inte heller nånting vilket i sin tur betyder att man inte behöver deala med negativa känslor. Great logic!!

Det kanske märkligaste av allt är att det kommer fram för en själv på konstiga sätt vad som finns där deep down under.  Redan det att man reagerar tyder ju på att det inte kan vara helt nothing eller nobody. Men att erkänna det för sig själv är svårare än att erkänna det för nån annan. Det betyder absolut inte att det skulle måsta vara något större än livet eller sönderanalyserat. Det behöver inte vara helt sjukt himlastormande känslor.  Men om det för fan betyder att det gör en vardagskväll så mycket roligare, den superjobbiga arbetsdagen lite mer spännande eller  söndagen mindre långtråkig- varför måste man vara för cool för att erkänna det (läs: för cool för sitt eget jävla bästa)? Kan man inte bara låta sig tycka det ger en nånting utan o definiera det, cut the bullshit att man inte bryr sig alls och för en gångs skull bara bli glad av det - så att det märks!?