Har du nånsin haft känslan att ingenting är nånsin tillräckligt? Att det inte är bra nog oavsett vilken ansträngning som krävdes? Att det inte går att spricka upp i tusen versioner av sig själv?

Att inte räcka till är nu officiellt en state of mind som jag absolut inte gillar. Spelar ingen roll om det gäller att fixa hundra saker samtidigt, att försöka finnas där för en kompis med kärleksbekymmer, att trösta nån som sökt in till medi för femte gången och inte kommit in eller om det helt enkelt handlar om att känna att man klarar av nånting. Lika frustrerande och nästintill deprimerande är det ändå. Kanske har det att göra med att bekräfta sig själv och att rättfärdiga sin position, kanske har det att göra med nånting så grundläggande som att acceptera faktum.

Att acceptera faktum har aldrig varit nånting som jag kan säga mig vara bra på. Alltid vill jag ändra på sådant som inte står i min makt istället för att försöka göra det bästa av de kort som jag blivit tilldelad. USCH! Varför kan jag inte bara acceptera att jag inte räcker till, att jag inte är precis som nån önskar eller kan leva upp till de förväntningar som ställs på mig?

Besvikelse är det jag har alldra svårast med. Då jag var liten undvek jag för allt jag kunde att mina föräldrar skulle bli besvikna på mig. Jag tog det som en hederssak att aldrig svika deras förtroende om jag fick det: jag passade min lillasyster alltid då jag fick ansvaret, jag rökte inte under "granin" i högstadiet och jag steg upp 6 på morgonen sommarlovsmorgnarna för att hinna städa åt och mata min häst innan jag ville kolla på nån dålig minns-int-vad-den-hette-spansk-relationssåpa som gick ut på att familjen skrek åt varandra, åt och hade mjäll.

Just för att det alltid varit så viktigt känns det även fantastiskt dåligt att någon sen är besviken på en fastän man gjort allt för att undvika det. Jag har fortfarande mycket svårt att hantera sådana situationer. Man måste ju helt enkelt bita ihop och inte börja tycka synd om sig själv- men tillfällen som jag tycker att varit orättvisa blir kvar på näthinnan och snurrar runt där tills jag börjar må illa. Att sen få bort dem därifrån är ungefär lika enkelt som att sudda ut minnen. Enda sättet är egentligen att försöka ta en objektiv och oladdad inställning och inte ta det så personligt, vilket oftast är enklare efter en tid. Frågan är hur länge man skall vänta. I vissa fall antagligen förevigt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så e d jul igen...Första gången någonsin är det en vit, solig jul i Karperö. Vädret är perfekt- runt noll, vindstilla och himlen är ljust blå medan solstrålar letar sig frambakom trädtopparna.   Det är fridfullt här på nåt sätt. Helt tyst, ingen spår...

Någon hävde en dag ur sig att det gör en stressad att nån tycker mycket om en. Det blir en massa förväntningar och press på att vara fantastisk och man får ångest av att kanske inte uppfylla dem alla så som man tror att de borde uppfyllas. Gör en str...

Åååååååååååååååångest!!! Tiden går så galet, galet fort. Känns som om händelser för ett år sedan var i förra veckan.  Skall det verkligen gå så fort att tiden bara flyger iväg? Måste stanna upp och fundera vad jag åstadkommit det senaste året:   Bliv...

Jahajaha...Första "riktiga" jobbet sen man blev färdig från skolan nu då.  Eller riktiga och riktiga, men det första som motsvarar min utbildning både till uppgifter och lönenivå så det är väl att vara nöjd. Men som väntat är man ju aldrig nöjd... Vu...

Varje slut är början på nånting nytt sägs det. Egentligen är alla breaking points både början och slut. Det beror bara på hur man vill ta det. Säger icke-cyniska-jävligt-positiva-mänskor-som-alltid-ser-det-bästa-i-allt ja (spyreflexer...).   Då man n...