Åååååååååååååååångest!!!

Tiden går så galet, galet fort. Känns som om händelser för ett år sedan var i förra veckan.  Skall det verkligen gå så fort att tiden bara flyger iväg?

Måste stanna upp och fundera vad jag åstadkommit det senaste året:

Blivit färdig DI, fått nytt jobb, flyttat en gång själv och fyra gånger åt mina vänner, avslutat diplomarbetet..Okej då, helt bra saldo. Känns ändå som om jag inte alls hänger med.

Har alltid förhållit mig väldigt överlägset till mänskor som tror på och propagerar att förr eller senare kommer min egen cyniskhet att skratta åt sig själv och jag kommer att komma på mig själv head over hills helt out of the blue. Allt bullshit om prinsar på vita hästar och halva kungariket och hela prinsessan (och hennes issues på köpet) har, ända sedan jag var liten, känts väldigt främmande och precis som vad de är - fåniga sagor.

Man lär ju sig av sina misstag och tyvärr lär man sig bäst kantapään kautta, och mina erfarenheter har endast och enbart förstärkt min åsikt om att det är fullständigt idiotiskt att släppa in nån innanför muren av stål. Det enda som händer är att man blir besviken. Nej tack. "Man måste våga för att vinna"-sort of bullshit är sååå gammal grej. Spy-reflexer av mindre!

Måste dock medge att jag kanske, kanske; sakta med säkert  börjar inse att det är värt risken att gå sönder ändå. Fy fan vad det tar emot att erkänna!!

Men fantastiskt glad är jag i vilket fall som helst, oavsett om jag erkänner det ens för mig själv. Undrens tid är inte förbi.

Jahajaha...Första "riktiga" jobbet sen man blev färdig från skolan nu då.  Eller riktiga och riktiga, men det första som motsvarar min utbildning både till uppgifter och lönenivå så det är väl att vara nöjd. Men som väntat är man ju aldrig nöjd... Vuxenpoäng, anyone? Bostadslån, volvo och en liten liten pirathund är inte lång borta..

Visst, det är fantastiskt att jag lyckades få mitt drömjobb direkt (eller det som jag tror är mitt drömjobb) och att den enda dåliga sidan är att kontoret ligger i- just det- Esbo, men min vana trogen får jag ångest av att inte veta nånting. Vad går jobbet ut på, hurdana friheter kan man ta sig, vad förväntas av mig, vilka oskrivna regler finns det o jadajada.

Då jag 1730- fullständigt utpumpad- lämnar kontoret för en underbar 45 minuters bussväg hem (jag e inte bitter...) är jag (som väntat) superdeprimerad. Fick inte outlook att fungera, visste inte att free seating inte i praktiken är free seating och fattade mig inte på safeword-applikationen. END OF THE WORLD.

Well, dags att sätta saker i perspektiv igen och sluta längta tillbaka till 16timmars dagligt rutinjobb med alltför dålig ersättning. Intalar mig själv "det är INTE det du vill, du VILL ju jobba som wannabe konsult. VILL VILL VILL VILL". Om man upprepar nånting tillräckligt många gånger blir det en personlig sanning.

Sägs det.