Någon hävde en dag ur sig att det gör en stressad att nån tycker mycket om en. Det blir en massa förväntningar och press på att vara fantastisk och man får ångest av att kanske inte uppfylla dem alla så som man tror att de borde uppfyllas.

Gör en stressad???!!! Hallå!? Vad blir jag själv då som tycker så mycket om nån?

Det är ju jag själv som blottar sig själv, tillåter nån annan mänska att påverka mig och tar risken att bete mig som en idiot alltid ibland (dock omedvetet) bara för att jag vet att han inte försvinner fast jag inte är perfekt. Tror jag. Ingenting är ju nånsin hugget i sten, men man kan inte hela tiden antingen fundera på misstag man gjort tidigare eller försöka se långt in i framtiden.

"..Sitä sanotaan
Mennyttä ei takaisin voi saada
Eikä tulevaa

Kannata jäädä oottamaan.."

Det är väl egentligen man själv som sätter en hel massa krav på sig. Som jag tidigare konstaterat är det jobbigaste för mig personligen att det finns en risk att göra nån besviken. Faktum är ju ändå att man aldrig kan undvika det i det långa loppet och det är nånting man måste lära sig att hantera..Lättare sagt än gjort.

Man kan aldrig på förhand veta om man kan uppfylla någons krav. Det är ju bara att utgå från sig själv; man har en massa förväntnigar, saker man ser som självklara och sådant man inte förstår.

Ingenting att göra åt alltså. Det viktigaste är ju ändå att man bryr sig. Då kan man också hantera besvikelse och vetskapen om att man orsakar sådan alltid ibland.