Vad är det egentligen som gör en person till den person den är? Och nu menar jag inte på ett existentiellt eller fysiskt plan. Utan liksom på ett personligt plan. Vilken smart fråga igen. Totalt retorisk, åtminstone för mig själv. Det måste vara en kombination av ytan, självförtroendet och det konstiga som finns där nånstans som kallas personlighet..

Alla har en yta – som hos vissa är mer polerad än hos andra. Och tur är väl det, alla kan inte vara likadana. ”Insidan är det som räknas” har jag fått höra redan då jag var elva år, hade tandställning och var anemiskt smal som en pinne totalt utan ass och helt albino som aldrig hade sett en mascara i mitt liv utom på TV. Eller knappast ens på TV. Back then, då  tänkte jag alltid mordiska tankar då någon idiot med mera livserfarenhet slängde ur sig att det är insidan som räknas. ”Ingen bryr sig i nåt annat än min hemska tandställning!!”.  Nu, 14 år senare, tycker jag bara att det är jeesustelua att påstå nåt sånt.

Klart att det är viktigt vem man är på insidan. Men herregud, den insidan är inte något som randomly finns tillgänglig för vem som helst. I alla fall inte i mitt fall. Kalla ytan vad som helst, ; ett skal, ett sätt o skydda sig själv eller vafan. Men den är min och jag behöver den – och framför allt är det jag som bestämmer om den. Den är viktig!  Dessutom visar skalet en hel del av en själv, åtminstone om man lever i den delen av världen som kan läsa det här.  Det visar hur man ser på sig själv,  hur man vill att andra ska se på en eller kanske vem man vill vara (eller skulle vilja vara...).  Anyway är det helt bullshit att det inte skulle ha nån betydelse.

Har dock en tendens att bädda in mig själv och min personlighet väldigt långt ner under det där skalet (call it what you like..). Måste väl erkänna att det i någon mån ändå sist och slutligen är ett sätt att klara av sig själv, och liksom ett skydd mot inre battles som alla går med sig själva. Jag tror inte på att någon människa sku vara helt kall och inte ha några känslor. Visst, det finns människor som beter sig som om de sku vara det (takes one to know one) och det finns människor som säkert även själva tror att de är det. Men jag tror de har helt fel. Ifall man skulle vara helt känslokall sku man inte ens vara kall. Då sku man vara helt tom. Man sku inte ha nånting. Så fastän man ibland nästan tror på det själv är det helt dumt och försöka inbilla sig själv att det är så. I och för sig kan det hjälpa helt otroligt. Om standardvärdet är ett rakt streck förväntar man sig inte heller nånting vilket i sin tur betyder att man inte behöver deala med negativa känslor. Great logic!!

Det kanske märkligaste av allt är att det kommer fram för en själv på konstiga sätt vad som finns där deep down under.  Redan det att man reagerar tyder ju på att det inte kan vara helt nothing eller nobody. Men att erkänna det för sig själv är svårare än att erkänna det för nån annan. Det betyder absolut inte att det skulle måsta vara något större än livet eller sönderanalyserat. Det behöver inte vara helt sjukt himlastormande känslor.  Men om det för fan betyder att det gör en vardagskväll så mycket roligare, den superjobbiga arbetsdagen lite mer spännande eller  söndagen mindre långtråkig- varför måste man vara för cool för att erkänna det (läs: för cool för sitt eget jävla bästa)? Kan man inte bara låta sig tycka det ger en nånting utan o definiera det, cut the bullshit att man inte bryr sig alls och för en gångs skull bara bli glad av det - så att det märks!?

Booooring!

Sitter på möte i världens tråkigaste konferensrum. Tittar på powerpointen med skitful corporate background (vi-måste-stärka-vårt-brand-genom-att-konstant-hjärntvätta-er-med-att-indrivning-är-viktigt-och-vi-mår-bättre-om-budgeten-finns-på-logopowerpoint),men egentligen ser jag inte vad där står. Tusentals siffror. Miljoner olika kolumner. En hel massa crap. Chefens röst ekar nånstans långt borta: ”viranomaiskuluja on pienennettävä huomattavasti joka blablablaa...”.

Wait a sec! VAD sa hon just? Snabbspolar tillbaka till verkligheten. ”Tiedän kuinka paljon teitä kiinnostaa nähdä nämä luvut tuossa”. PAUS. Hon menar alltså, att fastän hon meddelar oss att det inte är värt det, skall vi ändå sitta o se intresserade (NOOOOT) ut samtidigt som alla nickar i takt- men egentligen sitter alla och tänker oseriösa tankar. Det är alltså meningen att vi ska ge henne intresse för något hon egentligen vet att inte är värt det. Eller försöker hon urskulda sig av den enkla anledningen att hon själv tycker d helt skittråkigt..

Well, mina tankar var också nån helt annan stans än i år 2008 års budget. Men bara för att hon försöker få en bättre feelis genom att försöka säga nånting hon int egentligen menar tänker jag inte JAG får bättre feelis av det.  Visst, lagen om det sociala spelögat paragraf 1 säger att man inte alltid ska säga vad man tycker. Och det behöver, bör och ska man absolut inte heller! Men hur jävla smart är det att sitta o prata om utmätningskostnader i 35 minuter men samtidigt act like det är det mest tråkiga som vi bara MÅSTE genomföra. Hur stor motivation finns det kvar då? Inte mycket. Nåns nikkis tar över så det blir en obligatorisk paus. Tur.

Sneglar på min telefon i handväskan- 3 missade samtal och 2 meddelanden. Alltid då man inte är anträffbar!!!Så jävla typiskt. Kommunikation. Hur jävla svårt kan d va o kommunicera? (bara en retorisk fråga...). Sen tekstare uppfanns sku man ju tro att det sku va betydligt enklare. Vad tekstaren int förstod då den beslöt att bli det vanligaste sättet att kommunicera var att den inte gör det alls enklare- utan way more complicated. Mänskor är så jävla dumma.

Problemet är väl just det att hela samhället e uppbyggt på att man ska ljuga så smart som möjligt. För sig själv (oh yes I CAN DO IT), för sin arbetsgivare (vem fan tror sig vara världsbäst på nånting man int ens vet vad det är?), för sin bästis (nej, det gör inget att du inte hinner spendera q-time med mig) eller för sin date (jo, gillar att du klippte dig) eller för helt vem som helst. Ok, man slipper hard feelings men är det sen värt det in the long run? Har en kompis som alltid säger det hon- efter eftertanke- tycker, inte det man VILL höra. Det kan visserligen störa vissa mänskor, men eftersom hon aldrig är otaktisk resulterar det istället i att man verkligen värderar hennes åsikt.

Tyvärr är det inte alltid så enkelt. Allra svårast är det då man försöker ljuga så smart som möjligt- för sig själv. Ibland går det bättre, ibland sämre. Enkelt är det ju om man för över sin ångest på nån annan. O bara påstår för sig själv att såhär är det. Punkt. Hur ska man då veta när man ljuger för sig själv? Kanske i det skedet som man måste verifiera det för sig själv (eller för nån annan). Kommunikation. Stort K. Med sig själv. Den största utmaningen ligger väl i att kommunicera med sig själv och förstå varför man reagerar som man gör. Och att sedan inte fundera på det.  Att sluta fundera på en massa onödigt. Att sluta stressa. Att sluta försöka psykologisera allt. Att inte försöka hitta en djupare mening i allting- för wake up, allting har inte det. It’s just life.

Och vad är enklare- och samtidigt mer komplicerat- än det?!

08.35 Min kära telefon väcker mig. Normalt är min första tanke ”INTE ÄN!!!” samtidigt som jag ibland kväver en djup suck, ibland suckar högt (beroende på ifall nån lyssnar eller inte, om nån inte lyssnar är det ju lika bra att sucka i tysthet.).Idag känns det  inte som vanligt. Det känns bara som om jag ångrar något samtidigt som jag inte gör det. Kanske det är det här som kallas ångest?!

Som jag konstaterat många gånger förut, är den värsta känslan då man inte kan påverka. Kanske är det den som gör sig påmind igen. Man kan påverka sig själv, sina val och till och med sina känslor till en del, men då det kommer till andra människor och vad som händer med dem finns det inte mycket man kan göra. Man måste bara acceptera att man är hjälplös. Fy fan. Hela ordet ger mig ångest (även om jag inte kan definiera ångest heller). Jag är för fan inte hjälplös! Jag vill inte definiera nånting!  Jag vill inte ha ångest!

08.40 ringer det igen – måste fan ändra om Snooze-intervallet till minst 15 minuter istället för fem.  Min hjärna tycks tydligen fortfarande befinna sig i sleep-mode. Fortfarande infinner sig inte den normala morgonhäxan Jonna, utan istället verkar det som om något verkligen händer i det där diffusa känslo-området som jag allt som oftast stänger av. FAN. Jag svär inombords fjärde gången och jag har ändå varit vaken bara i 5 minuter, och den tiden kan dessutom inte räknas eftersom den är officiell snooze-tid. Så i princip svär jag i sömnen. Get some help!!

08.44 stänger jag av min telefon för att slippa höra det där irriterade ljudet en enda gång till. Kan int akkun dö då det skulle behövas istället för att alltid dö då jag ska tala med Meli? Tydligen int. Sträcker mig efter datorn, som i princip är min enda materiella tillgång efter alla-vet-vad-som-hände-med-den-rosa-resväskan. Helt utan att tänka på det väljer jag James Blunt’s Tears and Rain och sätter mig på golvet. Det är kallt. Funderar ifall jag borde dra ner täcket på golvet också. Jag är trots allt inte ensam och med största sannolikhet kommer någon inom loppet av 15 minuter att komma instövlande på jakt efter parfym, en halsduk som jag lånade igår eller bara ett ”oh yes, hon har ÄNNU sämre morgonhumör än jag”.  Besluter dock att skita i täcket. Eller egentligen gör jag aldrig nåt beslut, jag bara försöker förneka att jag måste ta ett beslut. ”It’s just tears and rain.” Fuck it is. Men snö istället.

Det är konstigt hur tiden kan kännas som om den stannar bara för att någon säger något man inte vill höra. Även om man vet att informationen är oundviklig och man vet att den är ett faktum. Det enda jag vet är att det är patetiskt att inte låta sig själv sörja först, för att sedan gå vidare.  Men vad hjälper det att veta att det är patetiskt, ifall man ändå är så patetisk att man ändå inte låter sig göra det.  Det känns som för ett år sedan, men som om jag sitter o tittar på mig själv utifrån. Som om jag tittar på en film om mig själv den 6 Januari 2007. Det har herregud gått ett år och det känns som om tiden stått stilla. Men ändå inte. Jag kommer för evigt ihåg det telefonsamtalet. ”Det e över nu”.

För mig är det fortfarande långt ifrån över. Jag saknar min mommo minst lika mycket idag som i det ögonblicket det var över. Tyvärr finns det inget jag kan göra. Jag måste bara leva med det. Det som gör hennes liv så meningsfullt är ju egentligen just det, att fastän hon varit borta ett år saknar jag henne lika mycket.

Nu byter datorn till Goo Goo Dolls Iris. Jag ångrar inget, inte ens det att jag inte kunde förmå mig att åka till sjukhuset och verkligen inse det faktum att hon inte skulle komma tillbaka. Jag bara önskar jag hade en extra minut. ”I just want you to know who I am”.

"The most radical thing to do, is to love someone that loves you..." konstaterar The Ark med eftertanke. Åsnebryggornas åsnebrygga får mig osökt att tänka på vad som är det VÄRSTA som kan hända, istället för det mest radikala (pessimist?jag?).

Jag behöver ingen betänketid då jag ska svara på den frågan. Jag har för en gångs skull ett entydigt svar (once in a lifetime experience, tag vara på det!).

Det värsta som finns är att se sin värsta mardröm gå i uppfyllelse utan att kunna göra ett enda dugg.

De allra flesta människor är nån gång så fly förbannade, otroligt besvikna eller frustrerade att de önskar motparten i det känslomässiga kriget åt helvete och sju års olycka. Jag kommer ändå aldrig att önska ens min värsta fiende det som är min största skräck. För det önskar jag inte åt nån. NÅGONSIN.

Livet tar snabba vändningar och en liten detalj kan påverka den stora helheten och långsamt eller snabbt, tydligt eller smygande (som nån som är lönnfet, man märker det inte vid en snabb titt, men då man tittar djupare märker man att det varit så länge) förvandla en till en liten hjälplös unge. Den känslan är hemsk.

Att se och uppleva hur nånting bara händer, oavsett hur mycket man vill påverka eller hjälpa till, finns det ingenting man kan göra. Och vad kan vara värre än det. Saker som är utom vår kontroll, de är skrämmande. De är hemska. De gör en tokig.

Man önskar att man kunde stoppa tiden genom att önska det mer än allting annat, som Hiro i Heroes då han ser Sylar peka på någons tinning för att skära upp huvudet på personen. Skillnaden är att man inte är nån Hero. Istället står man där hjälplös och känner hur livet passerar revy för ens ögon: vad ledde till det här, finns det något jag kunde ha gjort annorlunda, varför var jag inte där i rätt tillfälle.....Man faller in i nån sorts självömkan för att inte behöva vara på plats, vara medveten om vad som händer.

Alla mänskor hanterar sina värsta mardrömmar på olika sätt. Då jag var liten tittade jag på ett program som hette "Rädda Joppe, död eller levande". Det handlade om ett gosedjur som alltid var på rymmen från sin ägare (är det månne därför jag fortfarande kallas Joppe av en av mina bästa vänner?). Om Joppe inte föll ur väskan, råkade en vindpust ta tag i honom eller så glömdes han nånstans. Joppes ägare letade förtvivlat efter honom i avsnitt efter avsnitt. Speciellt bra kommer jag ihåg ett avsnitt, där Joppe hade fallit i en stor sopcontainer. Då ägaren äntligen förstod var Joppe var, var han redan påväg till soptippen och mot förstörelse och död. Jag satt stel av skräck tillsammans med min syster Morgon och tittade med fasa på då sopbilen skjälpte ur sin last. Tur att dagens barnprogram bara handlar om att skjuta ner sina fiender, man fick ju trauman på 90talet...

För att återgå till mardrömmarna- de som verkligen faller in i verkligheten-måste man bearbeta dem. Annars går det som för hjältarna i Heroes, som blir fångatagna i sin egen mardröm. Man måste hitta ett sätt ut ur den. Det kallas att komma över nånting. "Get over it!"

Vissa saker kommer att påverka en förevigt, man glömmer dem aldrig. Det värsta är om det inte går att lära sig av dem, om de är bortom all kontroll. Då måste man bara hitta ett sätt att leva med det som har hänt. Att gå vidare. Och komma ihåg att minnen inte har någon preskribationstid.

Hur gick det då för Joppe? Han blev räddad i sista stund- precis som mina allt, mina älskade hästar i förrgår. Kom undan med blott förskräckelsen och några ytliga skråmor.

Jag hatar att känna mig hjälplös. Därför har jag lärt mig saker som att fickparkera en Nissan Patrol utan att vända på huvudet, att byta däck på en hästtrailer och att tapetsera. För att inte behöva känna mig hjälplös.

Men att se någon dö- det har jag ännu inte lärt mig. Och knappast kommer jag nånsin att komma över det eller lära mig göra det heller.  Alla kan man inte rädda. Tyvärr.

Well well fellows.. Vad är det med USA egentligen?  Tror de verkligen att världen kretsar runt dem?Svar NEJ. De måste tro att det inte finns nån värld utanför USAs gränser.

Efter ett hektiskt dygn i värsta 24-stil (jag är Jack Bauer såklart) har jag kommit fram till att det verkligen inte kan vara SÅ svårt, utan att det verkligen är ÄNNU svårare. Till saken hör i och för sig att jag och mitt resesällskap (naturligtvist Bill Buchanan, CTU) kom på aningen för sent att vi verkligen skall genomföra vårt efterlängtade New York-besök och allt måste ske snabbt. Typ på ett dygn. Jonna Bauer hade 24 timmar på sig att få ledigt från jobbet, boka ett flyg som inte ruinerar henne fullständigt, betala det och få en ticket-confirmation. Spännande!!

The following takes place between 6  p.m and 7 p.m:

Efter att ha jobbat röven av sig än en gång var det dags att fälla bomben(inte atombomben som i  24 season 6, utan nyhetsbomben, som kan vara precis lika stark) till våra chefer. Efter mycket överläggande kom vi fram till att några raders snoffsigt e-mail skulle vara det allra bästa sättet. Skickar ut dessa mail, påföljt av att vi går hem till vår residens. ”Jonna Bauer, you have one new e-mail in your inbox”.

 Hur kan ett litet mail verkligen vara på liv o död (eller fara eller inte fara)..Svaret är ja, det är möjligt för dig att vara ledig veckan innan jul. JIPPII!! Nu ska det faras till NYC o shoppas skor a la Carrie i Sex and the City (hon kan gästspela i denhär säsongen av 24).

The following takes place between 7 p.m and 8 p.m:

Fort fort fort söka söka söka igenom ALLA sökmotorer för billiga flyg på hela internet. Supersaver, Mr Jet, Pallontallaajat, eticket.fi, alla resebyråers sidor, Finnair, SAS, Lufthansa younameit allt utom Polnish Airlines o Iranian Airlines typ..(vi skippade också Malaysian airlines, för dom flyger ju bara till Thailaaaaaand!!!). Efter mycket om och men hittade vi passliga flyg som inte skulle ruinera oss mellan 14 och 22.12 Efter att ha skrivit in alla passenger details får CTU Headquarters på Mannerheimvägen plötsligt ett error-message i huvudet ” we are sorry, but the date 14.12 is not possible because of Melina Buchanan’s ProSemi. FUCK, det glömde vi ju!

Jag har alltid undrat hur faaan Jack Bauer o gänget hinner med så jääkla mycke på ett dygn. Nu får jag svaret: det kan inte vara möjligt. Det är fullständigt omöjligt. Nya datum på sökmotorerna, söka, söka, söka, söka. Alltid då man tror sig ha hittat nåt visar det sig att det antingen var utan skatter (we will add 479 euro before you can pay the ticket, asshole!), fel datum (varför finns 2008 överhuvutaget i bokningssystemen ännu?) eller så finns det bara en plats ledig (we´re sorry J . Bauer, but we have only one place left so you have to COME ALONE muahahaaaaa). Morr.

The following takes place between 11 p.m and 12 p.m

– precis, ni läste rätt, vi har fortfarande inte hittat några flyg men medan vi avverkat några avsnitt och timmar håller vi på att strypa varandra, kasta ut båda datorerna ut genom fönstret och allmänt bara bli tokiga. Och nu tiltar datorn. Hallelujah, restart and close all fucking non-responsive programs FAAAAAAST! Vem är det som har kodat alla sökmotorer anyway? Varje gång man märker att flyget man valt är way too expensive (varifrån från Bauer alltid sina pengar o vapen? kanske det skulle hjälpa att hota datorn eller AirFrance..) måste man PÅNYTT fylla i alla fakta, det är liksom omöjligt att FORTSÄTTA sin sökning. Aaaaargh!!

Hurra, nu hittade vi plötsligt American Airlines hemsidor. Här är alla flyg 200 euro billigare än på Suomen Matkatoimistos sidor. Yess! Vi hittar ett flyg som motsvarar  våra resdagar så när som på en dag. *vågen* Boka boka boka SNABBT innan platserna fylls av elaka terrorister som vill ha våra platser. Fyller i namn, adress, skonummer, civilstånd, doktorsgrad och före detta husdjurs ålder och kommer ÄNTLIGEN till PAYMENT-sidan. Väljer VISA, fyller i alla nummer (hoppas att American Airlines verkligen inte ger ut mitt VISAnummer åt nån annan bara för att jävlas) och trycker på PAY.

The following takes place between  1 a.m and some undefined time:

NÖÖÖÖÖU, det går inte att betala med VISA om man inte bor i USA!!!!Vad i helvete? Tror Amerikanare verkligen att deras ”World Wide Flights” bara nyttjas av amerikanare? Gud vad naivt. Varför skulle en Nykkare vilja komma till Helsingfors? Precis.

Nytt försök. Men American Express funkar inte heller. Varför heter det American om det inte funkar på amerikanska sidor??

Nu blinkar en blond brud (som HELT SÄKERT inte är amerikansk) i en liten ruta” if you are having any problems, please click here and we call you FOR FREE – and on a secure line so the bad guys won’t hear you”. Klicka klicka, kanske det verkligen funkar. Men NEJ. Då man ska skriva in sitt telefonnummer funkar det ju inte om man int är- just det- amerikansk! Surprise, surprise.. Nåh, vi prövar den andra knappen ”press here if you want to talk with us over the computer”. Nu ringer det faktiskt! HJÄLP, PRATAR DE MÅNNE ENGELSKA?? Måste svara:

”Hello, this is Bill Buchanan, CTU- is this a secured line?”. Rasselrassel o prasselprassel. Hörs NADA. INGET. NOTHING. Plötsligt bryts samtalet- “Thanks for your call, we hope to hear from you soon again”. Kiss my ass- inte fick vi ju ens säja pip. Måste nog ringa Cloe och fråga vad fan som är fel på CTUs telefonkontakt. Kanske den securade linjen inte var säker heller? Nytt försök.

NU HÖRS DET!! En riktigt trevlig brud (eller är det en automat?)förklarar för oss att det är FULLSTÄNDIGT OMÖJLIGT att betala sina biljetter via internet om man inte bor i USA (kan detta verkligen vara sant??). Men- ni kan ringa Finnairs call center, för AA har ett samarbetsavtal med Finski. Ok- ”thank you, we will right away inform Finski about the payment- be safe” o så lägger vi på. Nästa samtal går då till Finnair.

“Finnair – kuinka voin auttaa?” – ”No jumalauta nyt kerrot miten saamme maksettua nämä liput perkele!” Plötsligt minns jag att det inte är Bauers stil att skrika på brudar på finska.  Buchanan tar över och förklarar situationen snabbt men noggrant vilket resulterar i att det är helt dödstyst i andra ändan. Kanske någon har skjutit ner henne? ”Pieni hetki, mä yhdistän”. Just så. Samma story rabblas upp igen, och nu säjer killen i andra ändan att vi måste gå till flygfältets utrikesterminal och inte alls ringa Finnair. Klart slut.

The following takes place between 6  a.m and 7 a.m

Det första vi gör då vi kommer till jobbet (gratis telefoner...)är att ringa utrikesterminalen. För att jag ska få tala med någon vettig måste jag berätta att jag är Jack Bauer- och nej, jag är inte död, alla bara tror det för det såg ut så i season 5 och ja, förena mig NU. Svaret lyder kallt: det finns inget American Airlineskontor här. Det finns faktiskt inget i hela Finland. (jääättelyckat!!). Bara för att göra det hela ännu mer dramatiskt: DET FINNS INGET I HELA NORDEN!!!!!. Jahapp, det var ju trevligt.

The following takes place between 7 a.m and 12 p.m

 (ett superavsnitt med tre timmar):Måste söka igenom AAs hemsida för other options. Hittar efter många om och men en liten ruta där det står att man också kan betala via Western Union valutatransaktioner. Bauer står aldrig rådlös- utan söker upp Western Unions finska sida och ringer helpdesken. Där svarar en kille att han inte har nån aning om vad American Airlines är. Nu måste det tas i med hårdhandskarna. Hotar honom med att anmäla honom till konsumentombudsmannen (som för övrigt inte har något med det här att göra, men det funkar alltid) och så börjar han söka. ”Tydligen har vi ett avtal med AA. Du kan komma och betala, kort funkar bra, JA du behöver inget annat än din booking confirmation, NEJ, vi stänger inte 4 utan kl 21. Klar sak- CTU klarar allt.

The following takes place between  3 p.m and 4 p.m

Hittade en Western Union i Helsingfors på Stockas sjunde våning- hör o häpna! Bauer och Buchanan åker dit- under cover såklart utan o betala spåran- och går o tar en kölapp. För en gångs skull är det ingen före i kön och det är väl tur, för innan kl 6 ska biljetten betalas annars kan vi vinka adjö till vår resa...

Tjejen bakom disken ser ut som ett levande frågetecken som tappat hakan då vi berättar- på finska såklart- att vi pratat med deras växel och American Airlines o ska betala biljetterna via henne. Hon meddelar att hon kan kontrollera om det går. Bauer svär på svenska. Han är väldigt språkbegåvad i denna säsong också. Nu meddelar hon att vi behöver  ett kontonummer till AA. Bauer svär ännu mer- nu även på finska och ringer upp Caren Hayes för att fråga om hon kan skumma igenom hela AAs internetsite för att hitta numret. 

Hayes har tillgång till en superdator i Karperö och hittar snart info- det FINNS inget kontonummer utan ska betalas utan. Nu svär Bauer för tredje gången och förbannar kassatanten för att hon inte vet nånting, varvid kassatanten svarar på finlandssvenska (textning för dumma amerikanare) JAG GÖR FAKTISKT MITT BÄSTA.

SATAN.

The following takes place between 4 p.m and 5 p.m

Hon lovar ändå att ringa sina headquarters och fråga varför det inte går. Inget svar, så hon ringer till nordens headquarters. Där meddelar de att det inte går att betala med VISA på Western Union heller- inte fast man heter Jack Bauer. Bara o springa till närmaste Otto och lyfta 1300 euro (50 lapparna var slut- så det blev 75 20-lappar...). TREEEEEVLIGT. Slänger fram dem (kilar kön) o ber en snabb bön att det ska funka nu. Det är en timme kvar av tiden- sen sprängs biljetterna i luften och the world is never  the same again...

The following takes place between 5 p.m and 6 p.m

Telefonen vid disken ringer. Tjejen meddelar att det är World Headquarters som ringer. Hon nickar, hmm-ar och klickar samtidigt som hon ser allt mer dyster ut. Då hon lägger på vet både J. Bauer och Buchanan vad domen är. TYVÄRR, hon skakar på huvudet. Vi får tillbaka våra pengar och kommer ihåg att tacka för försöket ändå- det hör ju till då man jobbar på CTU och sysslar med National Security- och konstaterar att det nog inte var meningen att vi skulle ta det där flyget.

Hemma i vår residens tar vi en sista titt på Kilroys flyg som varit fullbokade sedan September. 15-22 December blinkar två lediga platser. Vi tittar en gång till- och sekunden efter skrider Bauer till verket. Och räddar världen- i alla fall vår- än en gång.

NEW YORK-HERE WE COME!

V H S- inte en video, pucko, utan VÅGA HATA STATUS. Med STORA bokstäver.

What's happening här? Jag har kommit fram till att jag inte kan tåla statussökare. Från och med idag är jag officiellt en statusvägrare av högsta klass.

Jag menar, hur roligt är det att en 4årings första sko-kontakt (en alltför underskattad vändpunkt i barnets utveckling för den delen) är "acost, mamma titta acost" - då en snorig unge glor på Lacostes nyaste barn-tennisskor. NEJNEJNEJ FEL! Stoppa där. Om man spolar tillbaka VHS:en istället: "mammaaaa ja o vill ha sånadär kor som låter klicklicklickklick då man går". Låter SÅ mycket bättre direkt..

D ju liksom helt sjukt att man sku vilja ha nånting bara för att det är STATUS....helt absourd idé som borde förbjudas. Man ska ju ha nåt för att det är snyggt eller stiligt och inte för att det är en ful maskliknande sak broderad på röven(vem creatade Nikes logo anyway.?).

Det är som om den skitgamla klichén att man kan köpa sig ett lyckligt liv verkligen sku måsta bekräftas hela tiden genom att köpa sig surrogat. Jeejee.

 NEJ SEDU, jag VILL inte vara på din VIP lista vilken innebär att jag får gå förbi kön till LUX en lördag- hellre står jag i kön än låtsas att jag älskar Sedus hela jävla fucking business. För det gör jag inte. Jag är mycket gladare om jag går ut med mina vänner som inte bryr sig om status, som inte hela tiden måste bekräfta sig själva och bli bekräftade av att de har pengar, makt och Tigerskor (för man har ju Tigerskor för att de ser så jävligt bra ut, remember?) och får går förbi en kö. Dehär mänskorna är snygga, självsäkra, roliga och underbara. Men de söker inte status. De har en personlig status som man inte kan köpa.

Fast VHS är min nya slogan ska jag int jeesustella och låtsas att jag inte själv blir påverkad av all status-hets som finns runt om mig hela tiden. Visst, jag ÄLSKAR J.Lindeberg och tycker han är värd ett nobelpris (i vilken kategori har jag inte kommit fram till ännu) - men det är för att hans jeans gör att man är snyggast på norra halvklotet, inte för att det är coolt och inne att gilla honom. Dessutom är det ju klart man påverkas- men att tro att status är ett självändamål är ju bara superfjantigt och naivt. Det är ok att stå på sina skyhöga Pradaklackar och sitta i sin ljusblå Maserati bara men står med fötterna stadigt på jorden och aktar skorna då man trycker på gaspedalen.

Alldeles för ofta märker man av dethär, på vissa mer än på andra...endel i bekantskapskretsen är precis som om status-pesten aldrig skulle släppa taget...det ska va si o det ska va så, men endast för att få bekräftelse och erkännande av sin omgivning. På dehär personerna märker man sedan, att då nånting inte heller bara hade med status o göra så är de helt lost- nån blir sjuk, nånting oväntat dyker upp eller de verkligen måste släppa sin status-stress. Då är plötsligt de riktiga värdena konkret framför deras näsa och vad ska de hitta på då?

En del inser, endel inte. Bara o hoppas att deras VHS nångång dyker upp. Men oj, jag glömde- dehär mänskorna har ju faktiskt en DVD och en  digibox som man kan spela in på!!!! Det är ju inte STATUS med en VHS!!!!

För tillfället försöker jag förstå hur det f-n kan vara möjligt att gå vilse i Tölö???!!! Skulle det inte gälla nån annan än allas vår JennaJ. skulle jag nog inte tro att det kan vara sant.

Men - some things never change...

Redan i lågstadiet då vi skulle orientera skötte jag det jag var bra på - nämligen att vara moraliskt stöd, fundera på om det där diket är för brett för att gena över med ett mindre graciöst hopp eller förbanna att jag inte tänkte på att köpa ett par joggingskor som är myr-resistenta -

medan mitt par skötte bisaker såsom kartläsandet. Självinsikt i unga år, vill säga!

Kan varken skylla på vinet (drack bara ett glas), tröttheten (man blev ganska jäkligt vaken då man plötsligt märker sig gå förbi en hektar begravningsplan och en kufisk uggla(precis, en UGGLA i Helsingfors!) ho-hoar nånstans ovanför gravarnas tystnad. Inte gör det saken precis bättre att jag plötsligt ser en skylt: "Hangö" och pil till höger. Trevligt. Jag som bara ville gå hem, sträcka ca 700 meter...

Istället blev det en runda nästan till Hangö, skräckupplevelse á la Thriller-videon (såg redan framför mig hur gravarna öppnades och en arm gräver sig upp ur marken...brrrr) och ett nytt hundrametersrekord i rusning-med-klackar-och-helvetiskt-stor-handväska i jakten på en spårvagn som plötsligt rörde sig med ljusets hastighet. Vad är det med kollektiva trafikmedel anyway- alltid då man väntar kommer de inte, alltid då man har panik kommer de för tidigt och annars har de en tendens att gå åt fel håll. Hata hata.

Efter många om och men är jag tillbaka på Manskun31 i mitt slott (närmare bestämt i min myshörna under loftet) och undrar varför varför varför jag har ett så non-existent lokalsinne.

3 minuter senare har jag ett svar på denna existentiella fråga -

man kan ju inte ha allt...

-J.J

Jahapp..
Efter ett antal år som totalvägrare gällande bloggar finner jag mig själv mitt inne i en (alltför tekniskt utformad) blogg. How did we come to this??

Oh well, i "dagens samhälle" (för övrigt ett uttryck som man fått höra till lust och leda sedan man kunde stava till "Långstrump") är det ju ett fenomen att mänskor måste få fläka ut sig någonstans, på något sätt.
Själv hade jag några alternativ för att uppfylla min egen kvot av offentligt jag-är-inte-så-dum-som-jag-verkar, nämligen BigBrother (kan detta verkligen kallas underhållning?), en spårvagnstur genom Helsingfors (naken!), stämma nån för nånting skojigt (får nog av det på jobbet) eller så att BLOGGA.
Valet var trots allt enkelt, ingen vill ju frivilligt a) vara inlåst i ett hus några månader med en handfull dårar b)frysa ihjäl på gamla dar c) sitta i Helsingfors tingsrätt och ruttna då det finns roligare saker o göra.

Fast egentligen vill jag int exploatera mig själv, bara få utlopp för Pippin i mig.

Resultatet blir således att ta ut agressioner, passioner och reklamationer (yrkesskadad, I know) på alls vårt internet istället. Skulle jag fortfarande bo på Söder i Sthlm skulle väl någon fälla kommentaren "nämen Guuuuuud vad treeeevligt" i äkta noll8 stil samtidigt som denna någon egentligen skulle tänka "jahapp, undrar vad hon tror hon kan skriva om då".
Vilken tur då att jag istället befinner mig i "stan", där det närmaste jag blir smygmobbad för är att jag säger R-kiosk (ärrrrtjosk).

Alles Klar, dags o fundera vidare på livet tillsammans med Ola Salo innan mitt förhållande med Idol fortsätter.

-J.J.-